Hur jag blev flygfotograf, Del 1

Bild: Mitt första kompletta flygfoto system, testades först december 2003


Mitt engagemang för flygfoto med mast och ballong (zeppelinare) väcktes sommaren 2003, efter en tids arbetslöshet, då hotellbranschen låg nere (jag är utbildad hotellreceptionist). Ett franskt företag tänkte etablera sig i Sverige med sitt franchise koncept, där de stått för all material, utbildning, hemsida etc, man skulle bara betala 120 000 Euro (!).

Entusiast som jag var, började jag genast smida planer på hur summan skulle jag kunna frambringa. Det visar hur mycket jag trodde på idén, var inte alls avskräckt av den enorma kostnaden. Idén då grundade sig på att jobba med analog kamera (framkallning etc..) samt reklamförsäljning, den roskindade budgeten höll sig på pappret/ i teorin:)

Efter några månaders hit och dit började jag dock skissa på ett eget system och specifika lösningar, men utan teknisk kunnande var det inte så enkelt. Resultatet ser du på bilden. En 6 meter lång zeppelinare på 12 kbm, en specialbeställd släpvagn som i sig vägde bara 1000 kg så det gick att dra med min Nissan Maxima. Kamera systemet vägde 2,5 kg och var en Konica Minolta Dimage 7Hi, som jag var rätt så nöjd med, bortsett från batterislukandet.

Första testet gjorde jag i december 2003, och fick hål på zeppelinaren direkt:). Helt uppblåst flög den, förankrad i gastuben, stående på uppfarten. En vindpust fick gastuben att välta och ballongen trycktes in i buskaget bredvid. Men oerfaren jag var med punkteringar och helium trodde jag mest att volymminskningen i följande dagarna var pga att gasens volym minskade i kylan (som i sig är helt naturligt). Men hur mycket gasvolymen minskade vid olika temperaturer kunde inte ens AGA (gastillverkaren) svara på. Så heliumnotan blev rätt så dyr i början.

Fortsättning följer.....